Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1852, sida 3

Ivarjehanda. Sjelfmord af ledsnad. ben 26 sistl. December afhände sig en ursabrikör i Paris lifvet senom att kasta sig i en brunn, som sanns i hans gärd. Ålskadaf alla sma grannar och bekanta, ansedd för sin noggrannhet i assärer, väckte detta olyckliga företag allmån bestörtning, hellst han ågde en ej obetydlig förmögenhet och aldrig låtit förmårka att lifvet var honom en börda. FölJande bref som låg på hans nattduksbord, sörKlarar orsaken till det besynnerliga beslutet: -Jag år gammal-, skref han till sin notatarie, ni kånner mina affårer lika vål som jag, och inser således att icke fruktan får fram tida behof föranledt mitt beslut; men jag år ledsen vid lifvet. Passioner för resor och affårer åro de enda passioner jag erfarit; de öfverensståmde också fullkomligt, ty med detsamma jag tillfredsstållde min smak åkade jag också min förmögenhet. Nu nådgas jag lefva i stillhet, ty jag har icke mer den aktivitet, utan hvilken resor hvarken blifva behagliga eller vinstgifvande. Mig våntar således ett lif af overksamhet och ledsnad; jag vill undfly det. Må man icke anklaga någon för min dåd, ty jag har icke anförtrott mitt beslut åt någon annan ån ät detta papper. Jag gör intet testamente, emedan jag vill att allt hvad jag åger enligt lagens föreskrift delas mellan mina lagliga arfvingar. Jag anropar Gud om förlåtelse, att jag ej med resignation förmått afvakta det Ögonblick, som han beståmt för att taga mig från denna jord. Jag skulle blifva onyttig både för andra och för mig sjelf. En musikhatare. I Frankrike lefver en man, som genom sitt dödliga hat till musiken år en verklig kontrast till sin fru, hvilken deremot innerligt älskar musiken, sjelf år virtuos och uppbjuder allt för att bota sin man för detta olycksaliga hat. Allt tycks dock vara fåfängt. Allt hvad harmoni och melodi heter skår honom i själens innersta. Vid festliga tillstållningar år han den mest förekommande vård och går les honneurs på det artigaste sått i verlden; men såsnart man vidrör ett instrument eller de första tonerna af en sång höras, blir han i ögonblicket som en annan menniska. Han går de förfårligaste grimaser åt sina gåster, springer som en vansinnig omkring i rummet, och krampaktiga ryckningar visa sig i alla hans lemmar. Han får ingen ro förrän han lemnat icke allenast rummet, utan åfven huset,