— —— Hon vände sig leenge till mig och sade: min lärda landsman här har i detta ögonblick, med den största utförlighet och med citater ur gamla auktorer, beråttat mig, huru dessa trakter, dem vi nu segla förbi, sågo ut för tvåtusen år sedan. Jag skulle önska att jag hade min Dollond hår, som jag lemnade qvar i Neapel, föratt också få litet besked om huru de taga sig ut nu för tiden. Hon presenterade mig för professor D., en ung philolog från universitetet i I. Under det vi hålsade på hvarandra, kom Engelsmannen fram med en stor kikare, som han upptagit ur någon af sina packlådor. — 1he young miss, sade han, önskade nyss a Dollond. Hår år a Dollond, and an excellent one. Han bockade sig mycket artigt för den sunga damen och räckte henne kikaren. Hon tackade graciöst, men på ett sått, som visade, att hon var van vid sådana uppmårksamheter. — Jag fruktar det skall genera er att hålla den, sade jag. Behagar ni begagna er af min axel såsom stativ? (Forts.)