—— vill det såga? tånkte jag. En kärleksfsörklaring så bittade på morgonqvisten! I detsamma föllo mina blickar på Engelsmannen, Sir Williams. Han hade satt sig på en taburett, på nägat afstånd från dem båda, och stirrade o afvåndt på den unga flickan med detta egna ljufva och svårmiska uttryck i blicken, som så besynnerligt kontrasterade mot hans eljest allvarliga och liknöjda drag. Flickan gaf icke akt på denna talande blick; måhånda var hon så interesserad af det, som den unga magra mannen hade att såga henne, att hon alldeles icke brydde sig om något annat. Får att icke begå någon indiscretion håll jag mig afsides; men plötsligen tyckte jag mig mårka — nej, jag misstog mig icke, det förhöll sig verkligen så — jag mårkte, att den unga damen öppnade sin lilla tåcka mun — och gäspade med allt det behag, hvarmed en ung dam har lof att gåspa. Lugnad gick jag närmare. Nej, det var verkligen ingen kårleksförklaring, ty i det jag nårmade mig, uppfångade mitt öra visserligen endast två ord, men dessa två ord blifva såkerligen aldrig upptagna i kårlekens lexikon, aldrig hörda i någon erotisk situation, det var två ord, som troligen ingen ålskare någonsin begagnatien kårseksförklaring: det var Plinius och Polybius!