vore det vål löjligt om min dotter skulle blifva den första. Hvad såger du om det, Mathilda? ropade han leende och vände sig om mot dottren . . . åh sel borta år hon; men det der kånna vi nog, det vill hon icke höra talas om, men saken har åndå sin riktighet. Nu har hon fått sin vilja fram, nu vill jag också hafva min. Har jag, föratt foga mig efter henne, stängt butiken, lagt alnen åsido, gifvit alla mina kunder på båten och rest utomlands, så skall också hon foga sig efter mig och gifta sig når vi nu komma hem, det har jag redan sagt henne. Ty, oss emellan sagdt, jag år en gammal stulter nu, och om jag skall få några små Schönnemänner att pyssla med på mina gamla dagar, så år det ingen tid att förlora, ser ni. Under detta tal hade hans pipa slocknat; han gick ned i hytten för att tända den ånyo, och jag begagnade mig af tillfållet att nårma mig dottren. Hon hade satt sig vid relingen, och hennes svackra, tanksulla ögon följde den herriiga kusten, som ån reser sig klipphög och ogästvänlig, ån sånker sig tåck och inbjudande mot hafvet och låter blicken spana djupt in ilandet. Vid hennes sida stod en ung, temmeligen mager man, som gestikulerade ilrigt och talade med vårma, nåstan med passion. Hvad