— Nå! och det var? frågade jag. — Malta! — Malta? återtog jag förundrad. Ja, jag kan icke neka, att det också har något frestande för mig. Denna österländska arkitektur, dessa historiska minnen .. — Det der bryr jag mig icke det minsta om. Nej, ser ni, jag har hört så mycket prat om det engelska lårftet der, att det skall åfvertråffa allt annat och kunna kåpas för en spottstyfver. Det år likvål icke derför, ty jag år ganska såker på, att alltihop år icke annat ån skryt, men jag ville åndå gerna engång se det med mina egna ågon, ty det år någonting som jag förstår mig pål Nej, då skulle ni se några stycken lårft, riktigt solidt schleserlårft, som jag lagt utaf till min dotters utstyrsel. ... — Hvad? år er dotter förlofvad? inföll jag något obetånksamt. — Åh nej, visst inte, sade dottren med en lått rodnad och gick bort till relingen af fartyget. — Nej, förlofvad år hon icke ånnu, men det kommer vål. Når endast varan år god, så får den alltid afsåttning. Jag år en gammal kråmare, och har ånnu aldrig fått behålla någon artikel som dugde till något; och då