Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1852, sida 3

———— —— — — — — ——— IIvarjehanda. Anekdot från badet Homburge. (Af en Dansk resande.) Under min vistelse i Homburg förliden sommar kom jag håndelsevis en morgon, då jag genomvandrade stadens gator, att kasta ögonen på en inskription: -Dånenpfade, (danska stigen), hvilken låstes på hörnet till en liten gränd. Af nyfikenhet vek jag om in på denna våg; efter några ögonblicks vandring upphann jag der en fråmmande, en temligen högvext herre med skarpa ansigtsdrag af ett eget, passioneradt uttryck. Han var iklådd en skottsk plaid. Jag vånde mig till honom med förfrågan om han icke kunde lemna mig någon upplysning om hvad inskriften på hörnet hade att betyda -ÅÄr ni kanske dansk?frågade han, betraktande mig med skarpa ögon. Jag bejakade detta; hvarefter han förtalde mig söljande lilla historia: För sex år sedan — sade han — lågo flera danskar och svenskar hår i Homburg under badsåsongen, som de flesta badgåster, voro de vid en förtråfflig helsa, och det var endast hazardspelet, som lockat dem hit. De voro första veckorna lyckliga vid ruletten, men Fortuna svek dem till slut, deras medförda pengar försvunno efterhand i bankörens kassa och betydliga nya remisser hemifrån gingo samma våg. De fleste reste nu sin kos; endast två blefvo qvar, en dansk och en svensk. Dessa fortforo att spela, men oturen förföljde dem; de fingo ånnu mera pengar hemifrån, men det förslog icke; de utfårdade vexlar, — det glunkades om att de voro falska, — en vacker dag sköt dansken sig hår i denna aflågsna grånd. Han lår ha tillhört en aktad familj i Jylland: Om ni nu går en femtio steg långre ner mot landsvägen, finner ni en annan stig, som har namnet Schwedenpfad-; hår tog svensken lifvet af sig dagen efter hans danska olyckskamrat. Han var svensk baron, och enda sonen i sin familj. Det år efter dessa båda olyckliga offer för en ursinnig passion de båda små gatorna blifvit uppkallade. Den främmande slutade hår; jag tog mig friheten att, i det jag tackade honom för upplysningen, fråga honom om hans namn, — det föreföll mig som jag någongång förut sett detta ansigte, — men han svarade undvikande: -jag år främling hår, jag som ni, ligger hår endast för min helsas skull och reser förmodligen i morgon; hvarefter vi åtskiljdes. Då jag om qvällen gjorde en tur genom spelhussalongerna, återfann jag min man vid ett Trente-et-Quarante-bord. Han hade en guldhög framför sig, men tycktes i sjelfva verket vara sysselsatt med helt andra tankar ån spelet. Jag frågade någon om han kände denna person. Denne? — svarades mig — det år — hertigen af Augustenburg! —— nd