2T ——— —— — ———— ket jag ej var förberedd. Jag ville icke tro mina egna öron och ilade ut ur rummet för att fouragera. Don Agatino hade rått; ingenting åtbart kunde upptåckas! Då jag återkom, hade Engelsmannen, som under det föregående hållit sig fullkomligt passiv, redan fått et par af sina lådor in i rummet och var som vanligt sysselsatt med uppackning. — Det förhåller sig verkligen som ni sagt, ropade jag, det finns icke det minsta. — Åh verkligen! svarade han, med den likgiltigaste min i verlden, i det han bårjade öppna en annan låda. Hans förargliga slegma bragte mitt blod i gåsning. — Ja, verkligen! sade jag med hetta. Nu kunna vi bereda oss på att få svålta i sållskap. Det skulle ni hafva tånkt på, som eljest år så försigtig. — Det har jag också tänkt pål sade han lugnt, i det han lyfte en mindre trådlåda ur en större. — Hvad! har ni också tånkt på det? srägade jag högst öfverraskad, men min bestörtning ökades, då jag såg honom med sin osörånderliga långsamhet ur lådan framtaga först en ask full med fint bråd, derpå ett stort