Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1852, sida 1

Början var således föga lofvandel -Ni skall få se, Sirl sade jag till Engelsmannen, att vi nu åter få nåja oss med ägg och malört-. Vi intrådde i ett nedrökt hål. Vården, Don Agatino, en medelålders man, med ett mycket martialiskt yttre, kom oss springande till måtes. — Kan vi få någonting att dricka? frågade jag. — Non dubitate! ropade han och framsatte en foglietta och två glas. Det var ganska riktigt malörten; nu komma åggen tånkte jag. — Har ni något mat att gifva oss? frågade jag vidare. — MNiente (intet)! svarade han lakoniskt. — Hvad såger ni? alldeles ingenting? ätertog jag förskråckt. Han beråttade oss nu med många omsvep, att ett par andra forestieri (främlingar) kommit oss i förvåg och uppåtit den enda håna han hade qvar. Nu ågde han inte det minsta. — Icke det minsta? icke engång ågg? frågade jag halft förtvislad. Han vånde pekfingret långsamt från venster till höger (det vanliga såttet, hvarpå man i Italien uttrycker ett nekande svar). Icke engång ågg! detta var ett åskslag, på hvil