Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1852, sida 2

iiulilih)t ———— krusiga, ansigtet var egentligen vackert, men likaledes allt för längt, och ett så underligt allvar hvilade deröfver att det blef komiskt deras. Så vidt jag kunde sluta, var han omåtligt rik; men i hans drågt fanns intet utmårkt, med undantag af hans blåndande hvita linne, som svållde fram vid halsen, hånderna och bröstet, hvarigenom hans långa figur blef, om möjligt, ännu mera jögonsallande, Ungefar en månad förut hade jag första gången fåstat min uppmårksamhet på honom uti Villa Giulia i Palermo. Villa Giulia! detta namn våcker hos mig minnet af det mest paradisiska ställe, jag någonsin sett, och jag kan icke beskrifva det på papperet, förrän jag i tankarna ännu en gång besökt det. Utanför Palermo stråcker sig, längs utefter det blå Medelhafvet, den herrligaste promenadplats i verlden, la marina eller, som neapolitanska regeringen omdöpt den, il foro borbonico. Följer man denna quai, der den sörnäma palermitanska verlden frampå eftermiddagen utvecklar hela sin prakt, så ser man längs med hafvet en läng rad af bländande hvita marmorstatyer: det är de bourbonska konungarna, som stå hår med tunga marmorkronor på sina hufvuden, och stirra myngigt ut öfver hafvet, som symboliskt ligger utstråckt