Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1852, sida 1

fri, och vi fortsatte nåstan springande vår vandring till Nicolosi, der vi med jubel mottogos af våra åsnedrifvare, hvilka der, med sina långörade vånner afvaktade vår återkomst. Nu gick det raskt framåt öfver lavafålten till Trecastagne, genom dessa hånryckande landskaper, hvilka göra soten af Etna till det skönaste paradis. Förbi St. Giovanni och Battiati följde vi vågen nedåt till Catania, genom vingårdar, sådesfålt och doftande pommeransskogar. Asnedrifvarnes rop och ljudet af bjällrorna, som oupphörligt pinglade vid våra muläsnors halsar, var det enda som asbröt aftonens tystnad, då vi trötta och medtagna, men i det Ypperligaste humör i verlden, redo upp på den lavabelagda Strada Stesichorea. Vi veko af vid piazza del duomo, utan att bevårdiga den våldiga elefanten med sin egyptiska granitobelisk på ryggen med en enda blick, ja, nåstan utan att bry oss om alla de vackra Cataniensiskorna, hvilka i sina pittoreska sidenmantiller, med kapuschongen dragen öfver hufvudet, passerade förbi oss, för att gå i messan. Jag tillstär, att jag i detta ögonblick mera tånkte på Egyptens köttgrytor ån på de egyptiska obeliskerna; ja, att min enda tanke — måtte de vackra Cataniaflickorna förlåta mig det! — gålde middagsmåltiden i Lo