ann sak; dig högaktar jag. .. Jag sade således; om en månad, efler om två månader .. så underskrifver du vål, eller hur? . . så underskrifver du ju Fålicites och Claudes ågtenskapskontrakt? Ett tvåfalldigt utrop ljöd vid denna oväntade underrättelse. Claude och Napoleon upp stego omedvetet, under det att Flicit rodnade i det hon tryckte sig till modren; Napoleon sjönk tillbaka på sin stol. — Det skall blifva, yttrade han med djup rärelse, den smårtsammaste sjellsörsakelse med hvilken man kan besegla vänskapen . . . jag underkastar mig det. ... — Hvad såger ni? hvem? jag, jag, er måg herr Lubois! utropade Claude; jag mademoiselle Flicits man! men .. ni vill då göra mig vansinnig! men om det nu ej mer låder någon flåck vid mitt namn, så år jag dock i alla fall blott enbondeson, en arbetare, sattig, faderoch moderlös, utan tillgångar. Ta, ta, tal sade hr Lubois, du år ordentlig, du år hushållsaktig, år trågen i ditt arbete, en förtråfflig arbetare. . . Jag började sjelf på samma sått, jag! jag vet vid Gud! allt huru det står till, eller ungefår detsamma. Dessutom . . . — Dessutom, hviskade han i Claudes åra, ålskar hon dig barn! ser du ej att hon ålskar dig?