Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1852, sida 2

hopen skingrade sig till höger och venster, och de personer hvilka under ätskilliga förevändningar gätt in till sidenkråmaren gingo snart hvar och en till sitt. Klockan var tre på eftermiddagen, sru Lubois smålog åt Fålicit hvars händer hon håll emellan de sina; Claude satt ett litet stycke derifrån med Napoleon bredvid sig, Jeanne Marie stod på bodkammar-tröskeln med Claudes katt på armen och gungade honom fram och åter helt nåra matmodern. Herr Lubois gick, enligt en vana, når han grubblade på något, allvarsam af och an uti magasinet. — Napoleon, ropade han plötsligen, jag önskar att du måtte bli Claudes vån. — Åh! det år redan gjordt! svarade Napoleon, såvida han sjelf går in derpä. — Det var bra! han samtycker dertill, svarade Hr Lubois; nåsta måndag, skola vi alla fara till Marly; vi skola förfråga oss der om Claudes slägtingar och ... långre fram, långre fram . . . om ... en månad, två månader, lika godt! . . Koml visa ett vackert drag! var ådelmodig! fortfor han i det han smekte den unga bokhållaren med ögat och med rösten. Med de andra, skall jag icke krusa, ty hvad åro de andra? En hop narrar och jungfrupiltar! Men hvad dig angår, så år det en