tighus och baracker, i städerna palatslika, på bysden med ett anspräåkslöst utseende, men öfver allt väl befolkade; så måste man, om ock motvilligt erkånna, att Sverige har ett proletariat. I I Når man vidare icke destomindre på alla gator och landsvågar från Haparanda till Ystad finner trashöljda varelser, hvilkas lif uppehålles af de allmosor, barmhertigheten skånker, så måste man tillochmed medgifva, att Sverige har ett talrikt proletariat. 2 . . b Når man ån vidare på sina exkursioner besöker rikets såstningar och länssängelser, samt finner dessa kolossala byggnader fyllda med mensklighetens afskum, brottslingar och tjufvar, hvilka ofta nåden tvingat till det första steget på sin bana, då stegras den sorgliga betraktelsen till fårvåning derösver att ej kommunismens spöke grasserar hår, såsom i andra lånder. Och då man slutligen af statistiska tabeller erfar, att folket för hvart år med större anstrångningar synes draga pålagornas Sisyphusbörda, som knappt afvåltrad ånyo lågges på dess svigtande skuldror; då man af dessa tabellers officiella uppriglighet lår kånna, att ett alltjemnt större antal arbetsamma medborgare med familjer drifvas från hydda och jordtorfva, för att med tiggars afven i hand söka sitt bråd, då nödgas man ovilkorligt utropa: Hvad år Sveriges beprisade lycka? En hvitmenad grift, som innanför döljer de dådas ben och förruttnelse. Men man får ej betrakta saken ensidigt; ser modren Svea, skådad i en viss dager, ruskig ut och omgifva henne då mefitiska brånvinsdunster, så företer hon deremot, betraktad i en annan dager, en ganska ståtlig anblick. Först och fråmst på hennes hufvud det kungliga diademet, hvars diamanter gnistra desto pråktigare, ju större apanagerna åro! Och vidare, hvilka förgylda sköldar, hvilka ordnar och skärp betäcka ej sköldmön från topp till tå! Kan hon, som prålar i denna lysande skrud, hungra? Omöjligt! Lika omöjligt som att en kammarjunkare behöfver båfva för skräddarråäkningen på hans guldgaloner. Allvarsamt taladt! svenska samhållet har sina svidande sår, men man får derför ej döma lifvet af det, ty det vore att misströsta ow en frisk kropp, derför att några yttre botliga åkommor vidlåda densamma. Och huru lifligt cirkulerar ej blodet i vår statskropps ådror! Huru ungdomligt yttra sig ej alla dess krafter! Betrakten blott med hvilket eftertryck och konseqvens den verkstållande makten — statsorganismens armar — verkar, med hvilken vishet och snabbhet vår lagstiftande församling — statsorganimens hjerna — verkar, med hvilken raskhet alla angelågenheter afgöras vid våra domstolar! Är ej detta kraft, år ej detta den kårnfriska ungdomens eldiga verksamhet! Om den, som nådvåndigt vill se allt i svart, endast fåster sig vid de trasiga gestalter, som möjligen kunna uppletas inom Sveriges landamåren, likasom inom andra lånders, samt derigenom sluter till vårt samhålles förslappning och fortgående upplösning, så har ju den, som vil se allt i rosenrådt, lika stor råttighet att fåsta sig vid t. ex. den talrika hofstaten, den oändliga mångden af brokigt uniformerade civila och militåra embetsmån, samt derifrån sluta till att ett folk, som förmår hålla sig med dylika grannlåter, måste vara aldra minst sagdt rikt. Emellertid ligger måhånda en ytterlighet i båda dessa åskådningssått. Men når man tager i betraktande de ungdomliga krafter, som verka i vår statskropp, så måste man, för att vara opartisk, gifva betraktarne af det senare slaget rått.