Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1852, sida 1

——— — rummet, under det Napoleon ställde sig på tröskeln får att stånga vågen; och fattande Marcelin med stark hand i kragen, och tryckande sitt ena knå mot hans mage ryggade han honom emot våggen. — Stoppa hastigt på dig dina papper Claudel sade han, alltjemt qvarhållande sin motståndare; vi hafva redan varit hår utanför i tjugu minuter. Tack vare Gud! vår ankomst väckte ingen uppmärksamhet. Vi hafva hört alltsammans. Det enda jag verkligen ångrar, år att nödgas frelsa den uslingen, den varulfven Domairons kassa, men då han år omgifven af lika stora skålmar, som han sjelf, så har jag vid Gud! ånnu förtroende till hans stjerna! Emedlertid tjöt och stretade Marcelin försåfves, under sidenkrämarens oöfvervinnliga tryckning; ån utösande en syndaslod af sörbannelser och skymford emot honom, ån påkallande hjelp frän Onesippe, som ett rof sör en besynnerlig tankspriddhet, tycktes liksom blifvit sfremmande får hela tilldragelsen. Plötsligen blandade sig till uslingens ilskna rop ett sorl af röster och vapenklang som hördes i trapporne. Fru Lubois som skyndat förut, kom helt förskråckt och andtruten, i det hon i sista trappan tog flere steg i språnget och ropade på sin man.