förneka sin egen bror! ... Hel hl sått dig ej på dina höga hästar, om du lyder mitt råd. Du tror dig ej tala så sannt som du verkligen går . . . han år icke din bror! — Gifve Gud att så vore, mumlade Claude utan att fåsta någon vigt vid hans utrop. — Gifve Gud att så vore? glåfste Marcelin qvåfd af vrede och förvåning; och du svåljer detta, du? du krossar inte den lymmeln? sade han till Onesippe, hos hvilken en förfårlig moralisk strid och en obeskrifbar reaktion, tycktes hafva förlamat alla själs och kroppsförnödenheter; sjung en liten sogelsäng för honom, må han bli underråttad om att er slågtskap år rakt ingen! Karlens ihårdighet, den såkerhet med hvilken han på visst sått ålade sin kamrat att förklara sig, uppvåckte besynnerliga tankar i Claudes själ. Han spratt till, och i hans blick lyste hela hans förundran, hela hans förhoppning. 5 Rakt ingen! åberopade Onesippe: nej, nej, det skulle vara otacksamhet! Claude har gjort så mycket för mig, att jag ej kan gå in derpå ... min bror! Han tvekade ånyo ett ögonblick, men en föregånnde tanke segrade och han sade med afbrutna ord: