————————————— — ängersull skulle jag bafva följt dig, jag skulle hafva älskat dig! ... Men lastsull, sörhärdad, spetålsk, obotlig; men vån till denne karl, lika låg, lika förderfvad som du blifvit det! .. Gå, jag föraktar och förskjuter dig; du år icke långre min bror! Dessa ord, hvilka genom åmnets maktpäliggande innehåll, tonvigtens, ätbördens och blickens vältalighet, närmade sig det höstidligt hänförande, tycktes göra nägot intryck på Onesippe; Marcelin deremot, hvars egenkärlek härigenom blifvit sörödmjukad, höjde sig ilsken uppsvälld af etter, lik en gisug orm hvars hufvud man oförsigtigtvis råkat trampa på utan att krossa det med hålen. — Hel hel brummade han med en bruten röst, hvars i början dofva toner slutade med försärliga utbrott; en karl, jag! en låg och sörderfvad karl! . . mentskade bosl Det lönade visst mådan att komma ifrån Versailles, för att undervisa den der snushanen! den der gåsungenl för att gifva honom tredjedelen af vinstenl . . . Ja, detta kan man såga år belöningen för det goda man unnade honom; ja, sådana trumfkort får man för sitt goda hjertas skull! ... Hel hål storma inte så mycket min lillel Man lärer litet bry sig om att du knycker på dig, min sann! Det år allsinte farligt! Men se på den hjertlöse odäganl