— I sjelfva verket . . . nej; .. han år det icke! Claude tog ett språng midt ut i rummet. — Nej, ni år ej min bror, fortfor Onesippe; jag har sjelf trott att ni varit det, under mina vålmaktsdagar har jag låtit andra tro det, hålften af hvad jag egde skulle bli ert. Når ödet krossade mig, hade jag icke mod att osskåra ett band, hvilket ni ensam icke förnekade och förbannade, under det att mina egna slågtingar förnekade och förbannade det. Ännu i dag hade jag beslutat att förena er med mig genom oupplösliga band. Det af mig så saknade förflutna, har skjutit så djupa rötter uti mitt hjerta, att jag icke kunde sörestålla mig någon framtid utom er. Gud vill det icke! Atertag ert namn. Blif lycklig, ni förtjenar det. Hår åro era betyg, era papper; de voro i Versailles hos Josephine. Jag återfann åfven hos henne några tusende francs, hvilka jag ej visste att jag egde, och hvilka jag ernade dela med er. . . Claude, ni år faderoch moderlös; ni blef det mycket tidigt. Ni år son till en bonde i Marly, hvarshustru hade tjenst hos oss. (Forts.) FFFFFFToanknn