Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1852, sida 2

est ljudet afhans, äfvensom af hans brors och Marcelins fotsteg snart sörklingade i de åfra våningarne. — Herre min Gud! hvad kunna de då vilja honom, stammade fru Lubois ännu helt blek af sinnesrörelse öfver det skedda; jag spår intet godt för vår arma Claude af denna Onesippes resa till Paris. — Och den mannen, tillade Napoleon, den mannen, som kallar sig hans kamrat, bemärkte ni hans fräcka och baksluga anletsdrag? — Ack! jag fick frossan bara af att se honom! utropade Jeanne Marie. — Min Gud! om deras afsigt vore att förleda honom till något ondt! sade fru Lubois. — Nå våll hvad hindrar oss då att ge en vink åt polisen, så griper han dem nog? svarade pigan. Det år ju en usling, eller hur? I samma ögonblick återvånde tvenne individer af misstånkt utseende (som hade följt Onesippe och Marcelin når de kommo) långsamt utåt gatan och kastade en smygande blick på sidenkråmarens fönster. (Forts.) H. 3Dkdddti B.