Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1852, sida 2

sin bankrutt; den andra intogs af den ädelmodiga känslan som en hederlig man ej kan undvika att ersara i närvaro af en person till hvars bestrassande han, om ån omedelbart och med allt skål, likvål har bidragit. Onesippes förlågenhet tycktes dessutom tilltaga af någon hemlig orsak, som man dock till en del lått kunde gissa sig till. Efter en så bitter, så skårande skilsmessa, var det naturligt att han skulle lida både i sin broderliga kärlek och i sin fåfånga. Mareelin var visserligen nårvarande vid detta tillsålle, men troligen var detta vittne honom icke till last, efter han tillåtit det medfölja, Hr Lubois upptåckte genast allt som föregick i hans sordna skuldenårs själ; han hade destomer medlidande med den nedslagenhet uti hvilken Claude satt försjunken på sin stol, och han ville bespara honom en förlängd förödmjukelse i Napoleons, Felicites och sin hustrus nårvaro. — Hr Audemer, sade han till Onesippe, jag förmodar att Claude har skrifvit och underråttat er, att jag år hans vån (han lade tonvigt på ordet vän-). Undra således ej på att ni tråffar honom i mitt magasin; jag ernade just nu på denna morgon ledsaga honom till Versailles,-diligensen. Jag kan vål förstå, att ni hafven mycket att såga hvar