att en sådan varelses vidrörande skulle vara obehagligt för Claude, förhjelpte honom sjelf in i magasinet och satte honom på en stol. Onesippe tycktes besinna sig; en vånlig blick från sidenkråmaren uppmuntrade honom, och han steg öfver tröskeln följd af Marcelin, som oaktadt den motvilja hans person ingaf inbillade sig ega del i sidenkråmarens inbjudning och intrådde helt obesvårad i det han tillslåt dörren efter sig. Claude öppnade snart åter sina ågon, såg dystert omkring sig och kastade derefter på sin bror en blick, på samma gång full af ömhet och af förebråelse; och urstånd att tiga långre, frambröt från hans låppar hastigt detta från hjertat kommande utrop: — Jag var just på våg till Versailles; jag trodde att du skulle våntat på mig der! — Nå våll år du missnöjd deröfver att jag ej kunnat motstå Önskan att litet förr få omfamna dig? frågade Onesippe med sorglig ton. — Ack hvad såger du? utropade Claude redan ledsen öfver sin anmärkning och fruktande att den kunnat såra honom. Ett ögonblicks tystnad inträdde. Onesippe Audemer och hr Lubois hade igenkänt hvarandra. hådas förlägenhet var synbar; den ena påminte sig den oförrätt han uppsåtligen förorsakat sidenkram-handlaren genom