mest prälande man kunde se, var på samma gäng öfverhöljd af snuskorn ock cigarraska. Då dessa tvenne individer, efter att hafva sett sig något ikring, stannade vid sidenkräåmarens skylt, varseblef den förste af dem Claude; han utstötte ett rop och sprang fram, i det han med verklig rörelse sade: Broder! . . . det år jag! Claude stod i detta Ögonblick lutad emot dörrkarmen hvartill hr Lubois, som dragit sig tillbaka, ånnu håll dörren på gafvel. Han anfölls och öfverväldigades på en gång af alla de kånslor af glådje, blygsel och sorg som han förgåfves sökte undertrycka i sitt hjerta. Han egde endast styrka alt besvara sin broders utrop med ett dylikt, fast mera doft, mera djupt ån hans, och föll nåstan afsvimmad emellan sidenkråmarens armar, i det han knappt hörbart framstammade: — Onesippe! Onesippe! — Ack, min Gud! hjelp! bjelp! sade Onesippe Audemer, ty det var han: Hjelp mig då Marcelin! ropade han till sin följeslagare. Ernar du då stå der, som om du vore fastvext? Kasta ifrån dig spatserkåppen, ditt nåt! och ge mig ett handtag! Men hr Lubois, som med skål förmodade