11) Astrea, upptäckt 1845 af tysken Henche. 12) Hebe, upptåckt 1847 af densamme. 13) Juno, upptåckt 1051 ar tysken Harding. seres, upptäckt af italienaren Piazzi. 19 Tular upptåckt 1802 af olbers. 16) Hygiea, upptäckt 1850 af Gasparis. 17) Clio, upptåckt 1850 af densamme. 18) Jupiter, kånd af de gamle. 19) Saturnus, d:0. 20) Uranns, upptåckt 1781 af engelsmannen Herschel d. å. 21) Neptunus, upptäckt 1846 af fransmannen Leverrier. Den mårkligaste af alla upptåckter år utan tvifvel den af planeten Neptunus. Innan Uranus den 13 Mars 1781 upptåcktes af Hersche! och vårt planetsystems grånsor derigenom ryckte dubbelt så långt från sin medelpunkt, hade man såkerligen aldrig ansett det möjligt att på 400 mill. geogr. mils afstånd finna en blott genom återkastadt solljus lysande verldskropp och sedermera åfven dennes drabanter. Det skedde icke destomindre och det med till hjelp af Herschels bekanta sju-fots-spegel-teleskop. Men vida mindre skulle man då kunnat ana, att vårt planetsystems grånsor, genom upptåckten af åter en ny medlem, skulle utstråckas ånnu en gång dubbelt så långt från solen, och att denna upptåckt skulle ske först genom astronomiska kalkyler på papperet samt sedan genom observationer på himmelen. Detta var just förhållandet med den af fransmannen Leverrier år 1846 upptåckte Neptunus. Leverrier hade genom noggranna observationer på Uranus kommit till den förmodan, att den skilnad, som visade sig mellan Urani optiskt verkliga plats på himmelen och den af theorien beråknade, måste vara en följd af inslytelser från en obekant, på andra sidan om Uranus kretsande planet. För att erfara, om denna förmodan var grundad, bemådade sig Leverrier att genom astronomiens subtilaste beråkningar arbeta sig till visshet. Detta mål uppnådde han verkligen, och dermed hade astronomien vunnit sin skånaste seger! Han beståmde sin planets låge på himmelen får en viss tid, sedan han på ren theoretisk våg beråknat dess bana, skenbara diameter m. m. Derefter uppmanade Leverrier skriftligen berlinerastronomen Galle att med den store refraktorn på Berlins observatorium uppsöka den nya planeten. Galle och Encke funno den, betraktade den flera nåtter, och deras observationer bekråftade fullkomligt Leverriers beråkningar. Neptunus år nåstan dubbelt så långt borta från solen som Uranus — Halleys komet når icke en gång hans bana — och sitt namn erhöll han, emedan han, lik Sjöguden på Oceanen, simmar i etherhafvet mellan solen och och nårmaste fixstjerna. Man har år 1850 åfven funnit en drabant till Neptunus och genom observationer på denna kunnat beråkna Neptuni massa. De öfriga nyupptäckta himlakropparne, inom värt solsystom tillhöra alla ge små planeter eller asteroider, som korsa hvarandras banor mellan Mars och Jupiter. Ar 1846 utgaf den ryktbare astronomen Mådler i Dorpat en skrift, i hvilken han tillkånnagaf upptåckten af centralsolen för hela fixstjernsystemet, som omslutes af vintereller mjölkgatan. Stjernan Alcyone i Plejaderna