— K— f age——— m— bå räckte hon honom handen, liksom i seberyra tryckte han den till sina låppar, men qväsd af sina känslor, rättade han upp sig, och utan att se på henne slet han sig derisrån genom en ösvermensklig ansträngning, öppnade dörren och rusade ut på gatan. Hr Lubois skyndade efter, sedan han tillsagt Napoleon att hålla hans hustru och dotter sållskap, ty han fann af detta upptråde huru olycklig Claude var. Då hastigt den unge arbetaren ryggade i det han vacklade till magasins-tröskeln med förändradt anlete och stirrande ögon, liksom han på gatan blifvit varse nägonting, som isade honom med smärtsam sörväning. I samma ögonblick anläånde till magasinet, tvenne karlar af olika utseende, men hvilkas fysionomier, och gång hade ett uttryck, som man vid första åsyn ej kunde beskrifva. Herr Lubois, som redan hade halfva kroppen i dörröppningen, tog sjelf ofrivilligt ett steg tillbaka, lika bestört som Claude vid denna ovåntade syn, och af instinkt gissande anledningen till hans hemska förtvislan. Af dessa båda karlar, hade den ena (den af dem som man kunde anse vara den yngsta, ty hans anletsdrag syntes lika så förstörda genom nägon inre lidelse, som den andres) hvarken i hufvudets förning eller öfriga kroppsvanor,