Arbetaren. Af Auguste Chevalier. (Forts. fr. N:o 16.) D Herr Lubois varseblef hela djupleken af det såt, som blödde i Claudes hjerta, och såg hela den sjålsstorhet som han utvecklade, och han ville ej låta honom afresa utan att åtminstone erhålla någon svag belöning derför. — Nå, Claudel du omfamnar ju icke min hustru? sade han. Fru Lubois nalkades helt rörd, och vände sig, sedan han kysst henne, afsides för att aftorka en tår. — Nå ån Felicit6! kom, omfamna då Felicit återtog han, i det Claude gick med nedslagna ögon förbi henne. Fälicit, gjorde likaledes första steget oeh räckte honom kinden. — Ackl jag skall aldrig våga! utropade Claude med bruten råst.