Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1852, sida 2

tan och de tego. Med ett ord, hr Lubois hade, med denna, den måäktige, den rike mannens öfvervigt, som skulle vara ett beundransvårdt vapen i sådana hånder, om det ej missbrukades, beskyddat olyckan och bestraffat dumheten. Slutligen kom efter de, af Claude, såsom längsta tiden för sina tillredelser, beståmda två veckorna, den till afresan utsatta dagen. Föregående morgonen hade han vid frukosttiden infunnit sig hos fru Lubois bårande sin katt under ena armen och blomsterkrukan med den andra; han hade bedt henne ursåkta den friheten han tog sig att anhålla det hon ville behålla katten; hårefter hade han våndt sig till Fälicit, som rodnade på förhand ölver det, som hon anade var hans innerligaste och käraste önskan; han hade med blygsam blick erbjudit henne nejlickan. — Denna blommas åsyn har ganska ofta tröstat mig under mina bekymmer, sade han, sörsmå den ej mademoiselle, jag bönsaller derom; ty om jag nu har mod att gå alla de sorger till mötes som ånnu vånta mig, så år det, tillade han stammande, den tanken att era blickar tidtals skola fåsta sig på densamma, som skall gifva mig det. — Felicit6s enda svar hade varit att luta sig emot blommans stam, vid hvars leder redan två eller