Husets hvardags-gäster, sädana som sru Rigaud, herr Tancred, herr Herkules och andra hjeltar af samma halt, varsnande den vånskap han visade Claude, den omsorg han egnade honom, hans oaflåtliga vålvilja, och isynnerhet det underbara förhållande, att han behandlade honom fullkomligt såsom sin jemnlike, alldeles såsom om det vore den naturligaste sak i verlden, blefvo så bestörta, så ytterst förvånade, att de icke ens vågade skapa sig den enklaste söreställning angående denna sak, eller derösver göra den ringaste anmärkning, Men, som det alltid hånder med den hemlighet, hvilken man gör sig mesta besvåret med att dölja för allas öron, framskymtar dock alltid någon ledtråd, som vågleder de nylikne; så blef, ehuru hvarken herr Lubois, Felicit6 eller Napoleon yttrat ett enda ord derom till någon menniska, Claudes hemlighet dagens nyhet och ett allmånt samtalsåmne i hela qvarteret. Hos sidenkråmarens bekanta och vänner, förändrade förvåningen sig genast till sörargelse; det blef ett allmänt skrik emot honom, en sammanståmning af missljud och speglosor, men hvarmed hvarochen enskildt aktade sig att besvåra hans öron. Fru Rigaud sade vål att han var tokig; den lilla Herkules skrek, att detta uppsörande yar ovärdlgt; och den rara Tancrede öf