Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1852, sida 2

—— —— lägenhet, kan det skedda ej vara af ringaste vigt. Det borde mähända tillhöra mig att urzäkta mig, om ej hvarje ursäkt vore en förolämpning emot mademoisse Lubois, som sjelf vet huru mycket händelsen bidragit till allt detta. — Ack, ja! mumlade hon ofrivilligt. — Detta utrop, som bar sanningens prägel, bidrog att fullkomligt skingra alla moln i Napoleons sjål och anletsdrag. Han fann hu ru mycket så vål hans, som Fllicites åsyn skulle vara besvårande för Claude; efter det lilla som blifvit yttradt fanns dem emellan ingenting mer att såga. Sedan han således helsat, och det med destomer aktning i förhållande till hvad hans intrådeshelsning varit vårdslös, bjöd han vid utgången. sin arm åt Felicit som ock emottog den. Stolen på hvilken Claude satt, stod ej långt ifrån dörren; en försärlig nedslagenhet, qvarhöll honom liksom fastspikad; i det ögonblick, då Napoleon vred på läsets handtag, vånde Flicit sig mot honom och råckte honom sin hand. (Forts.) ——W—