Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1852, sida 2

KORSET — —— regäende upptrådet hade så sullkomligt till alla delar upptagit Claudes själskraster, hela hans inre menniska dallrade ånnu i högsta grad af den moraliska skakning han erhållit, att en försärlig darrning intog honom vid deras åsyn, liksom han ej skulle våntat att få se dem, så snart herr Lubois hunnit aflågsna sig. Napoleon stod midt framför honom, med darrande låppar, och bleka kinder, och med anletsdragen föråndrade genom den besynnerliga omvexlingen af svartsjuka och medlidande som kämpat i hans hjerta; Fålicit mer hemmastadd, eller mindre herrskarinna öfver sina känslor, hade stödt sin ene arm på hans stolskarm: hon vågade dock icke såsta på honom sina fuktiga ågon, hvilka honismyg torkade med sitt förklådshörn. — Herr Claude! utropade Napoleon halshögt, hår år min hand; neka mig ej ett handslag, jag skulle sörebrå mig hela min lisstid att jag förtjent ert missnöje. Ett obeskrifligt leende, upplyste, för att så såga, Claudes gråbleka ansigte, blodet brusade upp under huden, och tanken vaknade i blicken. Han steg upp, lade sin hand i Napoleons, men försvagad troligen af sin starka sinnesrörelse eller sin ytterliga nedslagenhet, återsjönk han på stolen och sade: — Ni har hårt allt min herre; i min be