L —U— —!— — — — —nE— lig man ån varit, ehuru fattig man ån må vara; så har man dock alltid haft dråmbilder och förhoppningar; man finner att deraf finns intet qvar, och . . . hjertat brister vid tanken att för alltid öfvergifva sitt eget land. Herr Lubois svarade icke; han ätnöjde sig med, att med fördubblad vånskaplig ifver trycka honom emot sitt bröst; han qvarhöll honom en lång stund sålunda gråtande och snyftande emellan sina armar. Då denna paroxysm blifvit låttad genom tårar, förmådde han honom genom ett mildt tvång att åter sålta sig och han satte sig sjelf midt emot honom. Han fann för att lugna honom, sådana ord, hvilka om de ej fullt trösta, åtminstone söfva smårtan; han undvek hvarje uttryck, hvarje hågkomst som skulle kunnat såra honom; han förespeglade honom skönare dagar i en framtid; han sade honom att hans Ode utan all fråga var grymmare ån någon annan arbetares, ån någon annanaf hans medarbetares; men att då han var begåfvad med större uthållighet och styrka ån någon af dem, såhade han ock i sitt förstånd och i sitt skaplynne flera utvågar att segra ån de; och att man dessutom med ett tillråekligt penningeförlag och med den ordning hvarmed han vandt sig, skulle förr eller senare försvinna många hinder; och att han sjelf Lubois, hans vån, skul