ämne, nemnligen om 2sidoinslytelser-, hvilka Aftonbladet sörment (jemte åtskilligt annat hvarmed Sv. T, häller tyst) orsaka någon obenägenhet för mån af sjelsständighet och frisinnade tånkesått att ingå i konungens konselj. Vår kollega vill deremot icke gerna erkånna denna orsak, ehuru han derföre icke sörnekar att sådana ssidoinslytelser-sinnas. Työäertom tyckes han, med en från detta håll sållspord öppenhet medgifra att verkligen så lörhåller sig. Om också (såger han) herrar J. Weern och Faxe intrådde i den nya konungens råd, utan kdännedom om de nu söregifna sidoinslytelsernas hinder för deras verksamhet, så kan dock detta icke antagas om de senare inträdde herrar Sandströmer, Genbers, Gänther, Wallensten och Gripenstedt. Denna bekännelse år i sanning mer an u an kunnat vånta. Den innebår nemnligen, att Åsidoinslytelserverkligen skulle hasva funnits redan då herrar Wirn och Faxe inträdde i konseljen, d. v. s. vid den nya regimens början, ehuru de intrådande saknade kännedom derom, men att dessa sidoinflytelser fyra år derefter, eller vid April-ministerens bildande, voro så markanta, att de som kallades till ministrar icke kunde ens antagas vara derom okunnige. Månne icke Sv. T. hår sagt mer ån den vetat och månne den har sagt sannt? Vi våga nåstan påstå det förra, men i våzendtlig mån betvisla det senare. Då år 1844 Maj-ministeren sammansattes fanns troligen icke något sidoinflytande. Den skulle då icke hafva blifvit bildad i sådan anda som skedde. Man skulle då icke, såsom Sv. T. ock antyder; och hvilket vi tro oss kunna vitsorda, gjort anbud till de -venstra lårornas hufvud i vårt land att taga plats vid konungens rådsbord. Ej eller 1848 då revolutionens terroristiska storm stråckte sina dyningar ätven hit, bestämdes, efter alla märken, valet af ministrar, utaf något -sidoinslytande, och de mån som då intrådde hade icke ens anledning att befara ett sådant-hinder för deras verksamhet.Vi vilja nu icke analysera de orsaker, hvilka föranledde så vål det första som det andra minister-ombytet; det hör ej till denna fråga. Nog af sidoinflytandet hade, efter allt hvad vi kunnat sluta, deruti ingen del. Det nåmnde -inslytandets-tid var ånnu icke kommen och kom egentligen icke förr ån reaktionen-börjaue att resa sitt hufvud i det öfriga Europa. Då tyckte hofomgifningen tiden vara inne aft åfven hår försöka hvad den förmådde. Och det var beklagligen ganska mycket, helst sedan en del af konseljen och anart pluraliteten rangerade sig på dess sida. Istållet att eställa sig i spetsen-t. ex. för representationsresormen genom en proposition, dikterad af konungen i mer liberal rigtning, ån den, af konseljen modifierad, inför Rikets Stånder framlades, varseblef man, i mån som de europeiska srihetsrörelserna kulvades och i synnerhet efter den hjertstöt, Ungerns hjeltemodiga folk erhöll genom kossack-hordernas invasion, åfven hår i Sverige ett oaflåtligt reaktionårt åflande af hofvet och måktiga sidoinflytanden. Detta hade till verkan först likgiltighet och köld för den föreslagna högvigtiga reformen, och snart derefter en illa maskerad ovilja för densamma, ja en celebrå förföljelse mot en medlem af militär-ständet, som vågat deltaga i agitationen för en politisk förändring. Detta var-sidoinslytandetsforsta kända seger. Den var mycket olycksbringande, och vi driste påstå det, ingenting mindre ån välkommen för konungens statsråd, som åtminstone önskade att i det långsta sauvera apparancerna. Småningom och hastigare ån man förestållde sig våxte dock vingarne på -sidoinslytandetsunga Örnar. Under förberedelserna till riksdagen voro de vida mäktigare ån sjelfva konseljen, under riksdagen blefvo de allsmåktiga. Det blef numera icke fråga om hvad konseljen, tillstyrkte eller afstyrkte, utan allenast om det inflytande -på sidan-. som kunde utöfvas på utskot