jag dock alltid utsatt för en elak menniskaks förtall skall jag alltid kunna styra mig så, att jag kallblodigt kan höra mig benåmnas broder till . . . ? Ack! heldre, mycket heldre då! — utropade han med en doft sorglig darrning i rösten, som meddelade sig på låpparne till alla hans febrer och muskler. — Jag har blott lidit allt för mycket! jag år uttråttad! Sågande detta, lutade han sig med korslagda hånder ach tillslutna ögon baklånges på stolen och satt orörlig. A sin sida, skakade hr Lubois betänklig med hufvudet och lutande sig med armbågarne mot stolkarmen börJade han grubbla: — Gud nåes så visst! sade han åndtligen, det år verkligen det båsta steg du kan ta, arma barn! Når allt kommer ikring, så år menniskan ett elakt djur. Ditt sunda förnuft skall båttre ån jag, kunna såga dig hvad du bör göra. Det år ej frågan om att trösta eller döfva dig, det år frågan om att hafva förstånd och mod. Det år blott allt för sannt, att af hundra hederliga köpmån, likså vana som jag vid yrkets omvexlande kast; skulle dock måhånda ej en enda i likhet med mig råcka dig en fingerspets, du som dock år så ådel, så ren! Ingen enda som, antingen af försigtighet eller nedlåtenhet, oaktadt de inom sig föraktade honom, icke skulle råcka hela handen