FF————— angenäma något, som jag förut omnåmnt; men det kommer nog i hennes senare arbeten. Det tår småningom och nåstan obemårkt, som ett långsamt dödande gift, hela organismen, tills åndtligen förstörelsen intråder. — Nå, nå, jag har stor lust att göra er personligen bekant med detta fruntimmer, når ni kommer till Stockholm. Jag är ganska nåra bekant med både henne och hennes man, och tror mig på förhand kunna försäkra er, att ni der, som öfverallt i Sverige, skall råna ett gåstfritt emottagande. Naturligtvis antog jag med tacksamhet detta anbud och var nyfiken att erfara, om denna personliga bekantskap skulle rubba mina åsigter. En skildring af den herrliga resan genom Trollhåtte kanalen, detta jätteverk af menniskosnillet, skulle föra oss för långt öfver grånserna af denna skizz. Jag måste derför bedja läsaren öfverhoppa trenne dagar och på morgonen af den fjerde dagen stiga i land med mig. Vid afskedet tryckte jag kaptenens hand och tillropade honom mitt -auf Wiedersehen!jag låt båra mina saker efter mig och vandrade i den svala och vackra morgonstunden genom den fråmmande staden. Man förde mig till ett hotel, hvarest jag snart klädde om mig och begaf mig derefter, med en plankarta i fickorna, liksom alltid på resor, på vinst och förlust ut i huslabyrinten. Stockholm år som man vet, på alla håll omgifvet och sönderdeladt af vatten, och i följd deraf befann jag mig snart vid stranden och just vid en landningsplats för en mängd båtar. Flera personer stego uti en af dem, och i det jag tånkte: dit de begilva sig finnes vål åfven plats för mig, följde jag med. Hvad som först fåstade min uppmårksamhet vid dessa farkoster var, att de alla roddes af qvinnor; men sedan såg jag, utom de vanliga roddarbåtarna, ett eget slags jollar, hvilka icke drefvos fram medelst åror, utan liksom ångfartyg meddelst skofvelhjul. bå hvardera sidan i midten af båten stodo tvenne kraftiga flickgestalter, i en för mig fråmmande drågt, och vredo på en vals, och derigenom satte de vid denna vals fåstace hjulen i rörelse. Dessa flickor, nåstan lika friska, vackra och blomstrande som rosor, voro alla lika klådda: En hufva betåckte deras hår; öfver det blåndande hvita linnet, som under bråstet var betåckt med ett lifstycke, buro de en öfver höfterna nedhångande tröja af fårskinn, likväl så, att ullsidan var vänd inåt. En kjortel af groft, mörksärgadt tyg var icke lång nog att betacka de fylliga och fasta benen, som vore beklädda med tått åtsittande mörkröda strumpor. Deras sotbeklådnad bestod af väldiga skor med trådbottnar, hvilkas klackar, besynnerligt nog, besunno sig midt under foten, hvarigenom de vant sig vid en egendomlig gång, som dock hos dem icke saknade behag. Dessa qvinnor voro just Dalkullorna, hvilka vår kapten omtalat för mig, och jag måste tillstå, att hans skildring i afseende på dem icke var öfverdrisven. Det år den herrligaste, kraftigaste och mest oförderfvade menniskoras som jag någonsin sett, och det underba