— Jag förstår. ... Men nu sedan Domairon förrädt ditt förtroende har du då icke mera tillskrifvit honom? Har du nu ingen underråttelse från honom? — Detta bref år ifrån honom, hr Lubois, hans tid år tillåndalupen, och han underråttar mig att han beger sig till Versailles, hvarest jag skall måta honom. — Versailles! Hvad tånken ni båda på? hvilken oförsigtighet! Sjelfva den stad der ert hus ramlade öfver ända, der ert namn år i hvarsmans mun, och der ni åfventyrar att hvarochen pekar finger åt er! — Nej! det år ej för att qvarstanna der; våra egna slågtingar skulle ej mer vilja igenkånna oss. Men innan han lemnar Frankrike, hvartill han erhållit tillstånd, önskar han kasta en afskedsblick på sin födelsebyggd. — Och du har beslutat att gå i landsflykt med honom? frågade hr Lubois. — Hvad skall det blifva af honom utan mig! förödmjukad, sjuk och försånkt i sorg och bekymmer? svarade Claude: och seen, hvad förer jag sjelf för ett lif? Jag skall väl öfverallt återfinna arbete och vakor., Mitt lidande skall ej blifva större annorstädes ån det år hår. Hvad skall jag hådanefter göra i Frankrike? Ehuru årligt jag ån lefvat, så blir