åt den uslingen Domairon! . . Res då, förena dig med din bror, res; lemna Paris, lemna Frankrike; men glöm ej att du har en vån, en tillgifven vån som känner ditt vårde. . . Når taga vi afsked af hvarandra, Claude? tillade han uppstigande. — Om en vecka, högst två; bara jag fått sält mina möbler. — Jag köper dem. . Jag vill ej att din fattigdom skall uppvisas på en auktion. . ... Och hvart ernar du ta vågen? Dit, der den fattige lider minst af ain tillvaro, undantagande mödor ohh försakelser! ö till Italien eller Spanien, der man säger att det sinnes rymd och solsken. — Må vår Herre åtfölja dig! och må Gud ake dig i förhållande till ditt vårde, min I beskedlige Claude! .. Nå vål ytterligare tårar! utropade hr Lubois rörd, och tagande honom i sin samn tryckte han honom mot sitt bröst med en sä sullt saderlig välvilja, att islället för att sörminska hans tärar, den tvårtom såsom vanligt, framkallade alla de sinnesrörelser, hvilka en falsk blygsel sammanpressat Å djupet af han sjål. — Ack! stammade Claude, fårdig attutbryta i gråt, med en af konvulsivisk hviskning afbruten röst, det år, att .. . ehuru olyck