Arbetaren. Af Auguste Chevalier. (Forts. fr. N:o 14.) Barn! barn! utropade herr Lubois; hvad skulle då kunna håndt Onesippe vårre ån det som hånde, då lagens hela strånghet i alla fall anvåndes mot honom? den lymmeln skulJe dessutom haft rått svårt att yppa dessa förhållanden, eller ock skulle vi fordringsegare och domare sett klarare i hela denna smörja ån han måhånda sjelf önskat. . . . Och det var således för att liqvidera denna skuld som du aldrig unnade dig hvarken hvila eller tidssördris — Jag hade lofvat det, sade Claude, innan rättegängen var asfgjord. — Pratt med varulfvar finns det ingen ed som är bindandel Nej vid Gud! .. Men hvilken djes—l satte i dig att vända dig till honom för att brefvexla med din bror? — Jag vågade ej rådfråga mig hos någon annan.