Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1852, sida 2

makt tillintetgjort den trollkraft, som dessa taslor utöfvat på sinnena, så snart isynnerhet den måktigt ingripande tidsanden trängde hemmets poesi eller snarare sinnet derför i bakgrunden, så måste en litteratur, som grundade sig på försvunna förhållanden, förlora sin betydelse. Fredrika Bremer skulle, åfven om hon icke skrifvit sina senaste arbeten, som år betydligt svagare, och i hvilka hon vågat sig in på andra för henne fråmmande gebiet, åndå hafva sjunkit från den höjd, hvarpå hon, icke till följd af egen betydenhet, utan af då herrskande förhållande, befann sig. Hår blefvo vi asbrutna i vårt samtal. Minuterna hade obemårkt ilat bort, afgångstiden nårmade sig och kaptenen måste sköta sin pligt och gifva de nådiga orderna ... Bruset ur ventilen på ångpannan upphörde, landgången drogs in och skofvelhjulen svångde sig i taktmåssig rörelse. Tankfull satt jag qvar på en stol, blickande mot horisonten, der en lått strimma visade sig som morgonens hårold, och afvaktade det ögonblick, då morgonrodnans starkare ljus skulle tillåta mig att närmare betrakta denna för mig nya verld. Snart aftecknade sig mot himlen de matta konturerna af en majestätisk ruin och vi närmade oss det från åldre tider bekanta Bohus slott, vid stranden af den våldiga Götha-elf. Fartyget befann sig nu i ett bredt och såkert farvatten, kaptenen nedsteg från sin kommandoplats och nårmade sig åter till mig, sedan han utdelat några vidare order. (Forts.)