Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1852, sida 2

Article Image
åsom banans slutpunkt i anseende till dess ränga och osäkra hamn. Af samma talares ttrande hade åfven major Nordenfelt kånt ig uppmanad till en vederläggning, särdeles f det yrkande, att man ej hade rätt att i en råga af beskassenhet, som denna, i nägon nätto förändra, hvad stånderna uttryckligen )eslutat. Han påstod, att regeringens åtgård tt öfverlemna frågan till en komites behanding visade, att modifikationer i heslutet anägos möjliga och tillätliga, och att kommunernas mening ej behösde inhemtas, så vida de icke skulle hafva någon följd, om derigenom visade sig, att bristande utredning föranledt något misstag vid fattandet af ståndernas beslut. Hvilket allt söranledde en replik af d:r Gumelius, som håraf tyckte sig finna, att kommunernas mening kunde såttas öfver ståndernas beslut, hvilket han ansåg fullkomligt stridande mot våra grundlagar. Slutligen dfvergick diskussionen till en strid om odugligheten eller dugligheten af hamnen vid Hult, hvilken fördes isynnerhet emellan herrar Nordenfelt och Henström. Emedan det mesta, som hårvid förekom, redan i de stridskrifter, som i jernvågsfrågan utkommit, varit framståldt, torde ett utförligare upprepande kunna anses mindre nådvåndigt. En anmärkning af hr Henström, rigtad mot dem, som talade får banans delning vid Svartå, med sårskilda armar till Westergöthland och Wermland, ur synpunkten af vågens måjligaste korthet, torde likvål förtjena sårskildt anföras, emedan den, så vidt den år fullt noggrann, synes gifva ett icke ringa stöd åt yrkandet på banans dragande först till Hult och sedan derifrån till de nyssnåmnda begge provinserna. Han uppgaf nemligen, såvida ref. ej hörde orått eller missminner sig, att om vågen delar sig vid Svartå, skulle de begge vågarmarnes anlåggning till Mariestad och Christinehamn blifva tillsammans vid pass två mil långre, ån om banan först drages till Hult och derifrån till dessa begge ståder; och att vågen mellan Mariestad och Christinehamn öfver Svartå, skulle blifva 5 mil långre, ån om dessa ståder förenades med en jernvåg, som berörde Hult, och en så betydande omvåg för att förena 2:ne punkter, hvilkas förbindelse ansåges, och med skål, för så nödvåndig, komma sedermera att i all framtid, genom de deraf föranledda högre fraktkostnaderna, tynga på den handelsrörelse, som just genom denna kommunikation skulle underlåttas. Ordföranden upplåste sammankomsten med tacksågelse för den beredvillighet hvarmed de kallade gått komitns önskningar om alla behösliga upplysningars afgifvande till möles, och tillkännagaf i förbigående, att herrar komiterade ej kunnat komma till någon beståmd ölvertygelse i ämnet, så långe detta ånnu ej var från alla sidor utredt. Något afgörande resultat hade således detta sammautråde visserligen icke, och kunde ej eller hafva det, då det tvårtom endast var åmnadt att förbereda ett slutligt resultat. Men alla opinioner och intressen hade derigenom fått ett tillfålle öppnadt att uttala sig och anföra sina skål för och emot. Om alla de nårvarande vore lika belåtna med det resultat, som af de lemnade både muntliga och skriftliga upplysningarne, ehuru ej till beståmdt beslut hopsummerade, syntes kunna dragas, torde vål vara tvifvelaktigt. Men såkert år deremot, att belåtenhet med komitens uttalade allvarliga afsigt, att få frågan i måjligaste måtto för sig utredd, åfvensom med ordförandens lugna och fullkomligt opartiska sått att leda förhandlingarne, allmånt visade sig. Karakterer ur min Skandinaviska portfölj.

19 januari 1852, sida 2

Thumbnail