de lokala interessena, hvilka vid 1848 ärs riksdag ännu ej rigtigt blifvit våckta, vid den sista kommit till medvetande af sin kraft och ifrigt anvånde den för att hindra frågans afgörande, samt efter riksdagens slut fullt utvecklat hela sin verksamhet, han kan lått söreställa sig huru omöjligt det skall blifva vid en kommande riksdag, om frågan der aldeles ånyo skall förekomma, att förena pluralitetens mening om någon beståmd trakt för den första jernvågsanlåggning, då hvar och en vill draga vågen förbi sin port och hellre låter hela saken falla, ån unna andra att få del deruti. Efter anförande af några särskilda skål för rigtningen tillade han ungefår följande slutmening: -Om man nu nöjer sig med 2 2 det som för närvarande med någon såkerhet kan vinnas, nemligen vågens anläggning mellan Köping och Hult, hoppas jag snart derelter se min lifliga önskan för jernvägens ytterligare utstråckning uppfylld, emedan de 2 de att genast draga banan till Westergöthland 2 måhånda torde tillintetgöra den, redan före I dess början, då utan tvifvel i bemödandet för dess utstråckning till denna vigtiga landsort skola finna sig i förening med och understödda af dem, hvilka nu nöja sig med hvad sör närvarande synes kunna verkligen uppnås. Med något tålamod torde således det af dem såkta målet såkrare hinnas.Brukspatron C. Fr. Wern junior från Gö. theborg, som derefter fick ordet, tillkännagaf att han hade samma skål, som den föregående talaren, att i denna fråga yttra sig. Han hade nemligen åfven vid de tvenne riksdagarne deltagit i denna frågas behandling och dessutom vid den sist gångna varit motionår i åmnet. Han inståmde helt och hållet i den föregående talarens yttrande, och tillade ånnu ett skål emot det vådliga uppskofvet med frågans afgörande till nåsta riksdag. Det år icke endast af lokalintressenas förfåktare, som man har att vånta motstånd; utan det fins en mångd personer, som åro af grundsats emot alla jernvågsanlåggningar, samt deri se sörebud till stora och vädliga föråndringar i alla våra förhållanden, hvarföre de helst skulle önska, att allt fortfarande finge vara i sitt nårvarande skick. Dessa skola naturligtvis, om frågan å nyo förekommer till afgörande, söka anvånda allt sitt bemödande för att utverka hela sakens nedlåggande kanske för en lång framtid. Men han uttalade tillika uttryckligen den mening, att om också vådan af ett uppskof icke vore så stor, som han och många andra förestållde sig, eller om man verkligen kunde tillåta sig en så våsendtlig föråndring i den af ständerna beslutade rigtningen, för den blifvande jernbanan, som nu blifvit yrkad, utan att man derigenom gjorde intrång i frågans formenliga behandling, slutliga resultatet likvål ej skåligen kunde blifva något annat, ån hvad ståndernas beslut innefattade, nemligen att banans ena ändpunkt för nårvarande borde blifva Hult. Han understådde detta med många skål af stor vigt, hvaribland sårdeles de, som afsågo den större handelsrörelsens utveckling och låttande, väl icke förut torde blifvit på ett så klart och fullståndigt sått framstållda. Med herrar Gumeelius och Wern instämde i allo brukspatron A. Wedberg och borgmastaren Bosxus, hvilka åfven i egenskap af riksdagsmän med lisligt bemödande för denna frågas framgång deltagit i dess behandling. Men deremot hade d:r Gumeelii yttrande uppkallat hr statsrådet Sandströmer att, tvärtemot sin förra försäkran, ånyo deltaga i diskussionen, för att asböja ifrån sig beskyllningen, att han aktade ståndernas beslut ringa, hvarvid han sökte utförligare visa, att med fullt bestånd af det våsendtliga i detta beslut den af honom föreslagna procedur kunde antagas, och tillika ådagalågga de ölyervägande fårdelarne af banans direkta sträckning till måktiga krafter, som nu genom sitt stråfvan