Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1852, sida 3

slera gånger: PFlanen år djerf, men den ar vål utförd-. Framkommen vände han sig till general Lamoriciere med de orden: -Nå general, vi ville såtta in honom, och han har satt in oss!aGreppo. ifrig socialist, hade i sin boning vid Rue Ponthieu en hel arsenal under sin hufvudgård: en ofantlig ånterbila, vål slipad, tvenne dolkar, en laddad pistol och en pråktig råd måssa, alldeles ny. Poliskommissariens och hans följeslagares ankomst försatte herr Greppo i den sutomordentligaste bestörtning. Då man frågade honom, hvad han skulle med alla de saker man funnit under hans hufvudgärd, svarade han att han köpt dem, derföre att han alltid haft smak för marinen.Madame Greppo, ett fruntimmer af mycken energi, uppmuntrade sin man på allt sått och utropade slutligen: Är det möjligt att ha så litet beslutsamhet, att låta taga sig utan motstånd. Men hvarken dessa ord eller den stora ånterbilan förmådde lifva herr Greppos mod. Hvalfiskfångst i Såderhafvet. I (Efter en Nordamerikansk tidning: New Bedford Mercurys) Nåmnde tidning såger: Vi hafva just nu mottagit underråttelser om en ganska egen olycka, som tråffat en hvalfiskfångare ÅAnn Alexanderk, kapten Deblois, från New Bedford. Vi hafva hört beråttelsen af kaptenens egen mun, och den har blifvit bekråftad af nio bland manskapet i en protest till Förenta Staternas konsul i Paita. Skeppet Ann Alexander, kapten Deblois, afseglade från New Bedford Massachusets den 1 Juni 1850, för att utgå på spermacethvalfångst i Söderhafvet. Sedan det i Atlantiska hafvet tagit omkring 500 fat tran, fortsatte fartyget sin resa till Söderhafvet. Den 20 Augusti 1851 anlände det till det såkallade Oslshorn grund, under 5 50 S. Br. och 102 v. L. Omkring kl. 9 på morgonen samma dag upptäckte man hvalfiskar i grannskapet. Tvenne båtar utsattes; kaptenen steg i den ena och styrmannen i den andra. En hval blef harpunerad; sedan han lupit en stund, vånde han sig mot båten och i det han med förfärlig våldsamhet störtade sig mot densamma, öppnade han sitt ofant. liga gap öfver båten och krossade den i små stycken. Kaptenen, som var i den andra båten, nårmade sig i detsamma och det lyckades honom att mot fårmodan rådda den förstörda båtens hela bemanning, nio till antalet. Nu voro aderton man i den andra båten. Man hade från skeppet varit vittne till olyckan och afsåndt en tredje båt. Asständet mellan skeppet och båten var omkring en svensk mil. Så snart den tredje båten anlånde delades manskapet; man beslöt att förfölja samma hval och angripa den ånyo. Båtarne åtskiljdes således och förföljde hvalen på olika distans, som bruket år vid sådana tillfällen. Så snart hvalen märkte, att man ville angripa honom, vände han plötsligen om, gaf den nårmaste båten ett våldsamt slag med stjerten, fattade derpå uti den med sitt vidt utspårrade gap och krossade den så, att manskapet med knapp nöd fick tid att undfly genom att kasta sig i vattnet. Då kaptenen såg den farliga ställning. hvari hans folk befann sig, ilade han, oaktadt den notande faran, fram med sin båt och lyckades innan kort att rådda sitt manskap. Han befallde nu att styra till skeppet så fort som möjligt; men knappt hade han gifvit denna order, förrån de upptåckte odjuret, som med uppspårradt gap ilade mot båten. Nu tycktes det vara en omöjlighet att undgå döden. De voro omkring en svensk mil från skeppet, hvarifrån de ej eller kunde vånta någon hjelp, och hvalen, ursinnig öfver de sår han erhållit af barpuner och spjut, var nu blott några få kabellångder från båten. Lyckligtvis hade hvalen sigtat felt och sköt förbi båten, som genast med största möjliga skyndsamhet roddes till skeppet, hvarpå alla kommo vålbehållna ombord. Sedermera förföljde de åter hvalen och kastade en lans i dess hufvud; men emedan dagen nalkades sitt slut upphörde de med jagten. Kaptenen stod ombord med harpunon i hand, beredd att gifva odjuret ett dråpslag, då han plötsligen såg det med oerhörd snabbhet nalkas fartyget och törna emot detsamma med fruktansvård styrka. Nu skyndade han ned i rummet och upptåckte till sin stora förskräckelse, att hvalen tråffat skeppet omkring två fot från kölen och slagit ett stort hål i botten, hvarigenom vattnet inströmmade. Skeppet började genast sjunka, hvarför kaptenen befalte att båtarna skulle utsåttas och förses med proviant och vatten. Med största svårighet kunde han berga en kronometer, kort och kompass, och var sjelf den siota com lemnade fartyget. Då förråden i bätarna undersöktes befanns det, att man endast hade en obetydlig qvantitet vatten och så godt som ingen proviant. Elsfva man befunno sig i hvardera båten, och de måste arbeta kela natten för att hindra de läckande båtarna från att sjunka. . . I två dagar styrde de i nordlig riktning, tills de den 22 Augusti omkring kl. 5 e. m. till sin obeskrifliga glådje på afstånd upptåckte ett fartyg. De gjorde signaler, hvilka snart besvarades, och efter en kort tids förlopp voro de lyckligen tagna ombord på ett fartyg från Nantucket och räddade från en förfärlig dåd. Bidrag till Pariser-industriens statistik. Uti en af sina sista föreläsningar i Conservatoire des arls et mötiers bar statsekonomen Blanqui lemAA