Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1852, sida 2

Ack jal mycket sorgsen, mamsell, mycket sorgsen! — Du tycker så åfven? Nå vål! kära du, jag måste nödvändigt veta hvad detfattas honom, och derföre, då det ej passar sig attjag går upp i hans rum, så har jag påhittat, att du i stållet går upp i ditt. Om en stund skall jag söka dig. .. Du förstår? jag skall naturligtvis hafva ropat på dig hår nerifrån, och du skall ej hafva svarat. . . . . Kanske Claudees dörr står på glänt, måhända fraset af en klädning i trapporna låter honom förstå att det år jag, och då ... — Då, då, afbröt henne otåligt Jeanne Marie, hvars hederskånsla ogillade den tjenst som hennes unga matmoder fordrade af henne, men som dock fruktade att göra henne ledsen genom ett afslag; hm! allt detta år som det kan, mamsell, och det kunde nog hånda att fru Lubois gaf mig åka om jag lydde er. ... Men jag har redan våder af hemligheten. ... Besitta! når det kommer åt flickor, så år det vårre ån eld! Likagodt, jag går mamsell, jag går. ty ni kunde eljest vara i stånd att göra någon barnslighet, och dessutom, på det viset, skall hr Claude i alla fall inte ta sig något oråd före. oOcch lemnande fyrugnar och kassekannor, gick Jeanne Marie ur köket genom dörren