Korrespondens från Lund. Den 6 Januari 1852. Det nya året har nu en liten tid sutit vid regeringsrodret, visserligen under mindre lysande utsigter, men det hindrar ej de herrar, som lyckats vigilera sig en sångmö, att stränga sin lyra till den nye herrskarens lof. Derutinnan göra de ock rått, ty ingen jordisk furste har med större legitimitet intagit sina säders thron, och af ingen president i alla verldens republiker kunna vi med mera såkerhet hoppas, att han, vid föreskrifven tid, skall lemna sin makt. Trehundrasextiofem dagar och sedan några timmar för inpackningen, se der den nye herrskarens tid, och heltvisst kunna vi förutsåga, att han ej,i likhet med herr Bonaparte, skall försöka en statskupp, får att få sitt presidentskap förlångdt. Må man derför sjunga alla möjliga sånger till hans lof, hans öron äro i alla fall dåfva för smicker, hans sinnen berusas ej af rökosser, som tåndas till hans åra. Han år en Sphinx med gåtfulla, höstidliga drag, i hvilken åskådaren efter eget behag kan låsa glada förhoppningar eller dystra vinkar, och mellan sina ramar håller den sin framtidsbok, hvilkens mystiska runor ingen OEdipus, endast den sjelf kan förklara. Gumman Lunda har således, liksom allt annat, fått ett år till på nacken, men gumman bår sina år med heder; hon tycks tillochmed med hvarje år blifva mer kokett: Det gamla Lund känns ej igen, den fordna korsvirksstaden, sig stenmur reser vid stenmur opp, ren hela långa raden.Vår herrliga domkyrka, ej mycket yngre ån kristendomen i Sverige, står der lika majeståtisk, stråckande sina armar mot himmelen. Hon tyckes ånnu dråmma om sin ynglingatid, då katholska hymner skallade i hennes hvals, och doftande råkverk insvepte hennes krypta i magiskt dunkel. Och får öfrigt, hvad har hon att frukta för tidens, annars allt förtårande tand? Ingenting! Hennes slille dok