Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1852, sida 2

— Ja, hr Lubois. — Nå, hvarför arbetar du då ej mera på verkstaden? — Jo, jag har sjelf bedt att slippa gå dit. — Jag tånker vål . . . men ånda till dess du riktigt reder hårfvan för mig, skall jag ej upphöra att upprepa: hvarföre? hverföre? — För det att ett ord har varit tillråckligt, utropade Claude, emedan man såg snedt på mig der. Jag tycker ej om grål, jag år en fridålskande arbetare. Jag har föredragit att aflågsna mig, heldre ån att höra obehagliga saker. Patronen sjelf såtter vårde på mig, och ger mig arbete, och på detta sått slipper jag smålta stötande uttryck och åtbårder! Ack den ungdomen! den ungomen! hr Lubois! ... Erfarenheten lärer den nog en dag att dömma mildare! — Utan tvifvel! Men har du då någon fiende, du, min stackars Claude eller något annat att förebrå dig? — Nej, inte så mycket som så, svarade Claude i det han smålde med tummens nagel mot en af sina framtånder, inte så mycket som så, försåkrar jag er, finns att såga om mig; men jag lider för en annan. (Forts.) A —