sedlar för att lisnära sig, och underrättade husegaren härom. Claude blef uppsagd. Han gjorde icke ens någon anmärkning dervid, och bemödade sig på intet vis att nu mera ån förr söka undandraga sig portvaktarens och dess hustrus lodjursögon. — För hin i våld, sade hustrun till Simon, Claude måtte hafva haft en mångd klådespersedlar; då det ånnu råcker till omsåttning! — Hör hit! ha inte så brädtom kåra ni! ropade mannen bittert till honom; hvad år det ni bår bort, om jag får lof att fråga? Utan att tveka återvånde Claude, stannade vid luckan och öppnade sitt paket. — Hår år, sade han, tjugufyra par renhudar och sex par castorhandskar, de åro alla tillklippta, det fattas bara syningen, men det har jag ej att göra med. — Kors! . . då har ni ju orbetsförtjenst? . stammade Simon helt flat. Om ni nyttjade era ögon lika vål om qvållarne som om morgnarne, genmålte Claude, så skulle ni hafva mårkt, att jag aldrig går bort med något paket under armen, utan att komma tillbaka med ett lika stort. — Ja ... sål ... men då arbetar ni på kammaren nu? frågade portvaktaren i det han klådde sig bakom örat.