Hb HH 74 44 141418 40 EBBA 211 d0C11UL moders sista farvål. Hortense asled den 5tte Oktober 1837. De franska ministeriella tidningarna påstodo, att Ludvig Napoleon genom sin återkomst till Europa brutit ett af honom gifvet låfte att icke lemna Amerika på tio år; sjelf har han emellertid på det beståmdaste förnekat detta, och under den derpå följande Processen tycktes det blifvit upplyst, att regeringens påstående endast vore ett föregifvande. Att han lemnade Amerika för att för sista gången se sin döende moder år visserligne ganska sörklarligt; hvad som deremot mera kan läggas honom till last år, att den franska regeringens högsinnade uppförande icke förmådde hunom att hålla sig lugn. En sådan hederspligt tycks han icke hafva erkånt; ty kort efter hans återkomst till Schweitz förmådde han en del af deltagarna i Strassburger-attentatet, en löjtnant Laity, att om denna tilldragelse utgifva en flygskrift, hvari sörsattaren slösade lika mycket med loftal åfver Ludvig Napoleon, som med hatfulla utfall mot Ludvig Philip. Laity inställdes för en pärsdomstol och saklälldes. Då denna skrift tydligt gaf tillkånna att Ludvig Napoleon ingalunda uppgifvit den tanken att spela sin pretendentroll till ånda, trodde sig franska regeringen ej böra tåla en uppenbar fiende så nåra sina grånser, utan fordrade hans utvisning från Schweitz. Denna fordran blef nu ämne får diplomatiska noter, hvilka snart från franska sidan antogo en hotande ton och gåfvo anledning till mycken förargelse, då Schweitz fullkomligt råttsenligt, åberopade sig på folkråttens principer, hvilka böra respekteras såvål af stora stater som af mindre. Oråttvisan tycks också verkligen hårvid hafva varit på Frankrikes sida; ty Ludvig Napoleon var en schweitzisk wedborgare, som visserligen gjort sig skyldig till en förbrytelse mot en grannstat, men denna grannstat hade meddelat honom fullkomlig amnesti för den omtalta förbrytelsen, och något annat brott kunde då får ögonblicket icke tillråknas honom. Det gifves ingen folkråttsprincip, som förpligtar en stat att bannlysa en af sina medborgare, derför att en annan stat försåkrar att denna medborgare kan blifva farlig för dess lugn. Äfven i politiskt hånseende var Frankrikes fordran både oklok och tadelvård; ty franska regeringen röjde derigenom en fruktan som en stat aldrig böra visa för en enskild man, och hade Ludvig Napoleon i det hela kunnat blifva farlig för Frankrike, så skulle han kunnat blifva det ånnu mer af denna hårdnackade förföljelse, som tillochmed gick så långt, att en armee sammandrogs vid Jura, och Schweitz hotades med krig. Ludvig Napoleon begagnade emellertid på ett klokt sått sina motståndares fel till sin egen fördel. Då striden nått sin största höjd, då de franska trupperna nårmade sig grånsen utgaf han en högtrafvande förklaring, hvari han yttrade, att det ådla land, som i så lång tid skänkt honom och hans familj en tillslyktsort, icke får hans skull skulle blifva ett offer för sin gåstfrihet, och att han godvilligt skulle lemna det. Han begaf sig derpå till England, och snart erfor man, att de andra Napoleoniderna erkånt hans nårmaste rått till franska thronen och voro beredda att understödja honom. Sjelf framstållde han sina åsigter och förmenta råttigheter i en skrift, Idses napolsoniennes, 1829, som våckte icke litet uppseende. I denna skrift pröfvade han Ludvig Philips rättigheter och förnekade dem, emedan de stödde sig hvarken på den gamla arfsråtten eller på folksuverånitetens nya princip. I London blef han för öfrigt vål emottagen uti de högre kretsarna; borgerskapet gaf honom en stor bankett i Leamington och sjöstaten inbjöd honom till ett gåstabud i sin klubb. Tidningarna begagnade sig af den anledning B — sedlar får att lifnära sig, och underråttade — —— —