Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1852, sida 1

— Vi hafva posten, sade hr Lubois. — Det blir för dyrt, anmärkte procentaren. — Tio proeent båttre pris ån ni Domairon! ... God morgon, — Tjenare, sade Mathurin, bestående sidenkramhandlaren en mild ögonkast, men i det han råtade på sig sedan han gjort sin afskedsbugning, sånde han honom under sina glasögon en giftig blick. — En sån uslingl återtog hr Lubois som 2 20: långe med Ögonen följt honom på gatan, ta mig f—n var icke jag saker på, att han icke skulle kunna besluta sig till att gå bort utan Pengar. Om åndå något af de ben som du gnager på ånda intill mergen, ville fastna i din hals och qvåfva dig, sördömde varg! ... Det kostar mig tusen francs, men så skall jag åtminstone slippa återse ditt odjursansigte! Och seen, tillade han, sänkande hufvudet och höjande på axlarne, var jag på mitt samvete skyldig Claude denna godtgörelse för mitt lyssnande vid hans dörr! .. Men hvad kan det vål ligga för en hemlighet under allt detta? Den påföljande måndagen återkom Mathurin i sjelfva verket icke till arbetaren, och på förfallodagen instållde sig en fullmåktig å hans vågnar hos hr Lubois. Sidenkromhondlaren