Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1852, sida 1

inlöste sin vexel, men underlåt icke att kasta sram mänga speglosor emot Mathurin: dessa voro så bittra att till och med procentarens gode vån skåmdes å hans vägnar och icke förmådde i tysthet smålta de skarpa hånsyftningarna. — Tyst, tyst! sade hr Lubois till honom, då denne ville fatta humör och svara, i det han nåstan sköt honom med foten ut på gatan: Ni år just i en god skola, lymmel, för att låra er blifva en af de gemenaste procentare, som finnas under himlahvalfvet! Emellertid hade Claude blifvit anfallen af en synbar oro. Om morgonen dröjde han långre hemma ån vanligt, liksom att han från Ognablick till ögnablick hoppades få besåk af Mathurin. En afton frågade han portvakten om det ej kommit något bref för hans råkning, och på hans nekande svar, syntes han mycket nedslagen. På detta vis sörgingo sjorton dagar, under hvilka hans oro dagligen tilltog. plötsligen förändrades helt och hållet hans vanor och lefnadssått. Han gick nu aldrig ut förr ån mot aftnarne kring sextiden, bårande under armen hvar fjerde eller femte dag ett temligen stort paket. Simon förmodade att han stycke för stycke pantsatte sina klådesper