IIvarjehanda. Musikens verkningar. Mathesen omtalar ett fruntimmer, som afhölls från en utsväfvande lefnad derigenom, att hon lärde sig spela klavr. Home förklarar uti inledningen till sin kritik, möjligheten af en sådan kur. Rousseau såger: Då jag hörde den ryktbara sångaren och kastraten Salimbeni sjunga, bemåktigade sig småningom en obeskriflig vållust alla mina sinnen. Vid hvarje ord sramställde sig en bild i min själ, eller uppsteg en kånsla i mitt hjerta. Vid de herrligaste slällena förlorade jag belt och hållet all föreställning om musik, sång och imitation. Jag trodde mig höra smärtans, vredens och sjelfva förtvislans stämma; jag tyckte mig höra jemrande mödrar, bedragna äl skan de, ursinniga tyranner. och hade stor möda att, under min sinnesskekning, hålla mig stilla. En viss grefvinna erfor vid Agamemnons sång uti Glucks Iphigenie ett sådant intryckt, att hon tre gånger gjorde en rörelse, för att komma den olyckliga fadren till bjelp. Öfversättaren af Burneys skrifter försäkrade sig hafva kånt en musikus, hvilken alltid rördes till tårar, då han hörde en viss psalm-melodi, åfven utan ord, spelas eller ock sjungas enståmmigt. Stradella, en berömd virtuos på violin från Neapel, låt en gång höra sig i Venedig. Hans spel var utomordentligt och gjorde ett så djupt och lifligt intryck på ett ung tsruntimmer, att den önskan uppstod i hennes bjerta att få denna tonkonstnår till sin man. Stradella insåg att den unga flickans anförvandter skulle lågga hinder i vågen; han aftalade således i hemlighet med henne att de skulle fly, och den ålskade ilade med henne till Rom. Hennes förmyndare, en venetiansk adelsman, ytterst uppbragt öfver denna enlevering, uppdrog åt en ung man, som förut anhållit om flickans hand, att förfölja flyktingarne och håmnas denna gemensamma skymf genom ett mord på Stradella. Den unga Venetianaren, äggad af sin egen passion, anlånde till Rom, skaffade sig underråttelser om sin rival och fick höra, att han samma dag skulle spela i en kyrka. Utan uppskof begaf han sig dit, i det fasta beslut att hår begagna första tillfålle till sin grymma hämnd. Stradella började spela; en slags beklåmning fattade den håmndlystna ynglingen, passionernas böljor lugnade sig; hans hjerta drogs helt och hållet till förtrollaren och han anvånde alla medel att trygga honom för förmyndarens efterspaningar; i denna afsigt skref ban till Venetianaren, att Stradella, vid hans ankomst till Rom, redan varit afrest derifrån. rn er —