Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1852, sida 2

Utgången af nu afgjorda erkebiskopsval har icke fallit vederbörande på läppen och förorsakat litet småt hufvudbry; först och srämst derföre att man numer vål anser för nåra nog omöjligt att få fram sin ålklingskandidat, Reuterdahl, och sedermera derföre att man blifvit dupe uti det, som man trodde, så vål planerade vigilansförsöket att tvinga eller lura de väljande att dansa efter -hofpipan.Att Holmstråm blir den lyckligt utkorade kan man vål taga för temligen asgjordt och om han hittills, för att ej stöta sig med vederbörande, låtit i sitt anlete på kina ett bleklagdt Nej för emottagande af den honom råttvisligen och par preference tillkommande erke-kråklan, så blifva vederbörande såkerligen ånnu en gång duperade om de ej tilltro hr Holmström nog åregirighet att vilja och nog mod att, trotts de ömmaste pästötningar, våga emottaga de jure hvad han i sjelfva verket redan långe de facto utösvat, — suprematien öfver rikets presterskap, åtminstone vid riksdagarne, (der flertalet af Clerici tyvårr tyckas anse sig båst vara på sin plats och dit de stråfva nåstan mer ån tillbörligt år.) Temligen oförklarligt år det också hvarföre vederbörande icke skulle vara belåtna med hr H. Såkerligen år det mindre derlöre att han icke skulle vara persona grata ån derföre att hr Reuterdahl år persona gratissima. Uti lårdom kan hr H. icke blott måta sig med, utan råttvisligen anses öfvertråfla både sin förotrådare på och sin medtåflare om erkebiskopsstolen, på hvilken vål icke, sedan långa tider tillbaka, någon så lård man sutit som den nu af råstpluraliteten dertill utsedde. Den såkerhet uti politisk blick och den finess uti diplomatisk tournure, hvaröfver hr H. visat sig dominera, saknade tillochmed hans företrådare och kan omöjligen någonsin uppnås af hans medtåslare. Framtiden skall vitsorda att i herr af Wingårds politiska verksamhet ingick förmycket och för påtagligt rånksmideri, på samma gång han ofta genom despotiskt öÖlvermod åtminstone icke gagnade den sak, som han ansåg för sin beståmmelse att försäkta. Hr Reuterdahls politiska tro bestämmes af väderhanen på Maktens tornspets och han tyckes lågga hela sin diplomatie uti det sallaciösa smilet. Visserligen saknar herr H. den talträngdhet och det tillkrystade ordflåde, som oftast pråglade hr af Wingårds oratoriska upptrådande, men så har han dock det gemnnsamma med denne att han står som en man bakom sitt ord och i thy år honom öfverlägsen att det bor klara tankar i hans rena språk. Eger ej herr Holmström den ljudeliga stämma, hvarmed domprosten Reuterdahls epigrammatiska föredrag stundom lifvade presteständets förhandlingar, så undgår han också tillmålet att hans uttal på samma gång bår alltför knaggliga spår af en drat mindre smekande provincialism och ti!llika vål mycket erinrar om salig Demosthenes — n. b. innan han underkastat sig den der beryktade sten-methoden. — Letar man fåfångt i biskop Holmströms ansigte efter en gnista af den rodnad, som purprar hans medtällares kinder, så år också biskop Holmström i politiskt hånseende med all såkerhet lika litet råd, hvadan sålunda, enligt det hår anförda, både vederbörande och kyrkan åro att gratulera till den blifvande erkebiskopen. På biskopslörslaget efter herr Holmström anser man komma I:o d:r Thure Annerstedt, kyrkoherde i Örebro; 2:o doktor G. W. Gumelius och 3:o domprosten i Strengnås J. S. Widebeck. Man ser af amerikanska tidningarne, att Jenny Lind åmnade, efter att i December hafva besökt Boston, Filadelfia och mellanliggande ståder den 30 s. m. åter begynna att gifva konserter i Newyork. Hennes sista konsert i Amerika var beramad till den 14 Januari. I staden Columbus i Ohio har hon skånkt inkomsten af tvenne konserter, 1500 dollars, till grundfond för uppråttandet af en lärostol i skandinaviska språken. Harzkappellet gaf i går afton sin andra konsert, med om möjligt ånnu större bifall ån den första. Hr Kittler j:or hade åfven får en qvintett af blåsinstrumenter arrangerat en af -Gluntarne-, hvarmed han öfverraskade auditoriet. Nu som förra gången var det dock i synnerhet -stenharmonikanstoner, som tjuste publiken, och hr K. hade åfven den artigheten att på detta instrument till slut, utom programmet, spela den tåcka af honom sjelf komponerade Laura-polkan. I morgon