24k4 DBl) EA TA orleanska huset. Får honom fanns äfven ett råttsanspråk; ty enligt Bonapartisternas politiska katekes var Napoleon revolutionens enda ? 2.. å . I rättmåtiga herrskare, eftersom hela nationen bisallit hans utnämnand till kkjsare. Ålla som söljde efter honom, Ludvig XVIII, Carl X, Ludvig Philip, voro illegitima, ty ingen af dem, hade begårt nationens sank tion. Fråmmande bajonetter hade insatt den åldre bourbonska linien, och en incompetent kammare huset Orleans på Frankrikes thron. I ståd af dessa visserligen icke mycket beståmda eller sörsvarliga råttsgrunder, sökte Ludvig Napoleon att sör sig vinna den allmänna opinionen genom sin skrift: Reveries politigues, 1832, hvari han sökte bevisa, att Frankrikes lycka endast kunde utgå från Napoleoniderna, emedan endast dessa skulle kunna skydda dess frihet och tillika återgifva det dess nationela storhet. För att rekommendera sig sjelf utgaf han tvenne skrifter: -Considerations politiques et militaires sur la Suisse, och -Manuel dartillerie, af hvilka den förra skulle visa hans skicklighet såsom statsman och den senare utmårka honom som kunskapsrik militår. Jemnte dessa allmånna förberedelser för att stämma den allmånna opinionen i Frankrike till sin fördel, sparade han icke eller på enskilda medel och skaffade sig isynnerhet många förbindelser inom armåen. Att hans stråfvanden också lyckades på många stållen, och att hans förhoppningar nårdes och uppmuntrades utifrån tycks vara otvifvelakligt, ehuru man bör vara ytterst sörsigtig i att såtta tro till de beråttelser, som härslyta ur rent bonapartistiska kållor. Dessa försåkra nåmnligen icke blott att general Lafayette var ganska gynsamt ståmd emot honom, utan åfven, att Chatesubriand i ett bref till honom yttrat följande ord: Prins! det gifves intet namn, som båttre passar till Frankrikes åra, ån ert.Ja, för att visa, att alla de särskilda politiska fårgernas representanter varit ense om att anse Ludvig Napoleon för råtta mannen, beråtta de, att Armand Carrel till en af prinsens vånner yttrat: -Ludvig Napoleon Bonapartes skrifter vittna om ett godt hufvud Lö och en ädel karakter. Det namn han bår, är det största i nyare tiden; det år det enda, som på ett kraftigt sått kan våcka det franska folkets sympathier. Om denna unga man år i stånd att riktigt förstå Frankrikes nya interessen, om han kan glömma sina kejserliga legitimitets-råttigheter och endast ihågkomma folkets suverånitet, så kan han blifva kallad att spela en stor roll.De anbud, som der gjordes honom, de löften, hvarmed man kom honom till mötes, bragte nu hans plan att insurgera Frankrike till mognad, och den 30 Oktober 1836 uppbröt han från Schweitz och anlände till Strassburg. Början på hans sörvågna företag var lycklig; de civila auktoriteterna låto skråmma sig, det 4:de artilleriregimentet öfvergick till honom, befolkningen håll sig dels stilla, dels följde den tåget, som, under ropen: -Lefve republiken! lefve Napoleonlnärmade sig kasernen, der det 46:te insanteri-regimentet var inqvarteradt. Detta regimentes ossicerare, hvilka icke voro vunna för insurrektionen, men å andra sidan ej eller kunde lita på soldaterna, tillgrepo det medlet att utsprida bland dem det ryktet, att den man, som utgaf sig för kejsarens brorson, icke vore annat ån en fräck bedragare, som tagit sig ett salskt namn. Här strandade Ludvig Napoleons företag. Emedan han icke råknade på något motstånd, hade han i sin otålighet med några få ledsagare ridit förut och befann sig, då han var vid kasernen, skiljd från sina trupper i en trång gata. Då nu regimentet icke ville gå Öfver till honom, och allt motstånd från hans sida blott skulle gifvit anledning till en fruktlås blodsutgjutelse, gaf han sig, hölls först som fånge i Strassburgs citadell och fördes derefter till Paris, der han insattes i polisfångelset. Naturligtvis kunde Ludvig Philip icke hafva någon fördel att förskassa Napoleoniderna martyr-glorian, genom att låta afråtta en af dem, och å andra sidan var det en betånklig sak att inståmma prinsen för en pårsdomstol på en tid då sinnena voro i stor gåsning och en siendtlig sinnesståmning yttrade sig mot regeringen, hvarpå naturligtvis också Ludvig Napoleon hade råknat, då han företog sitt vågstycke. Man fattade då det beslutet, att låta föra honom till Amerika, och polisprefekten Delessert gjorde honom hakant annd Janna hans es(