att kasta sig på och sönderslita honom med tänder och klor. Förskräckt ryggade Mathurin till dörren; han fumlade med låset i det ban öppnade den, (hvilket gaf hr Lubois rådrum att undkomma) och vid äfventyr att bryta nacken af sig i trapporna, flydde han undan med stora steg. Katten, som ej ansåg sig belåten med denna seger, följde honom i hack och hil, akompanjerande hans flykt med upprepade jamningar i så skarp och förfärlig ton, att han lockade ut alla våningarnes byresgäster på sina olika trappafsatser. Procentaren i höjden af sin ångest, hade ej mod att sakta sina steg förr än ban bunnit om gathörnet, djuret stannade i korridoren. Felicit var redan uppstigen, hon hade nyss inkommit i magasinet och styrde sin kosa till sin vanliga plats, med ett broderi i handen. Förskräckt öfver det oerhörda jamandet, som gjorde uppståndelse i hela huset, ville hon försäkra sig om att sidodörren var stängd. Dörrn befanns vara på glänt och katten som lutade sig mot panelningen stod med hufvudet emellan dörrn och karmen, kastande en smygande blick in i rummet. Flicit6 hisnade vid att se honom så nära sig; båda två tvekade ett ögonblick, och då hon ej vågade mota ut honom i korridoren, fortsatte han sin undersökning utan att bli förlägen, i det han litet omsender tryckte undan dörrin med sin kroppstyngd, under det han fästade på henne med osäker blick sina sneda och lysande ögon, utur hvilka, allt ut: tryck af ilska försvunnit. Under detta hade Claude, som var orolig öfver följderna af detta uppträde, och i förhoppning att återfinna katten i någon af våningarne nedstigit den ena afsatsen efter den andra ända till portvaktens rum. — ÅÄÅbål åhå! ropade Simon till honom genom luckan, hvad hade då er katt emot mannen med glasögo